vidunerligt

Jag tänker på den


Men jag vill intee....





Synden drar i en, synden vill ha en fast. Detta gör en dubbel. Eftersom man absolut inte vill synda, samtidigt som man vill det.

Jag plågades av tankar på synd för något tag sen. Jag funderade och bad att jag skulle få ett svar på varför jag inte skall synda. Att jag skulle få ett tydligt och konkret svar.

Jag fick då en tanke.... Synden dödar ens inre barn.

Eftersom ordkombinationen "inre barn" har sån betydelse i mitt ordförråd och är även det jag strävar mest efter. Att utveckla mitt inre barn så mycket som möjligt. Så var det mycket talande.

Det inre barnet står för "Nyfikenheten, Öppenheten, Ärligheten, Fantasifullheten, Lekfullheten, Äventyrslusten, Optimismen, Det rutinlösa, Friheten, Det impulsiva, Fridfullheten, Enkelheten, Oskuldsfullheten osv."


Jesus sa.

"Låt barnen komma till mig."

"Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn."

"Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in."


Barn utan påverkan av sina föräldrar har inga fördomar mot människor.
Om vi tänker oss en by, med enbart två barn i ungefär samma ålder. Oavsett vilka två barn de än är, oberoende deras personlighet, intelligens, kultur, värderingar och ras. Så kommer de två att bli vänner. Garanterat.
Barn ser på världen som den bör ses, med nyfikna, optimistiska och öppna ögon.

Men barn som hindras från att leva som barn blir förtryckta och kan förlora dessa egenskaper väldigt snabbt.
På det sättet är dagens samhälle oroande, eftersom vi snabbt skall bli vuxna. Vissa 12-åringar har sin sexdebut, alkoholen flödar allt längre ner i åldrarna.
När vi alla egentligen skall vara som barn.


När jag insåg att synden kommer döda mitt inre barn. Stärkte det min vilja att inte synda. För mitt inre barn värnar jag mer om än min lusta. Det är inte värt att offra det.
Men människor blir lurade. De tror att deras inre barn får utlopp och blir fri av att just synda. Men de förleds, de inre barnet kvävs och ens inre blir förstört.

Om vi tänker på det Jesus sagt om det inre barnet. Så måste det vara en synd att förtrycka eller glömma sitt eget inre barn.


Men, brukar inte ungdomar och vuxna som är som barn, uppfattas som barnsliga, oseriösa och flummiga.

För ett riktigt barn så är ingenting oseriöst. Även att snacka om bajs och kiss ses som mycket seriöst.
Det oseriösa är inte ens inre barn, utan är också förledande. Det kan man snarare sätta i facket "snorungar" eller snarare "dårar". För barn är inte apatiska, ifall barn känner sig fria och intresserade av det de gör så lär de sig mycket bättre än oss vuxna.

Vad som är en "Dåre" och ett "Barn" är en hårfin gräns. Men skillnaden tror jag ligger i den ärliga uppriktigheten, samt att det dårarna gör alltid i slutändan är destruktivt och skadligt.